Bloggen har försummats.
För att inte tala om läsningen. Men jag tillåter mig att varva ner på båda fronterna. Min tid har gått till en ny kärlek.
Tony är si så där sju år äldre än jag, han är trind och bestämd och trots att han har ett y-namn tror jag att jag slår till och säger att jag älskar honom.
Det oroar mig att vi bara har åtta timmar kvar med varandra. Vad händer sen, kommer jag att hitta någon annan? Innan jag fann Tony hade jag Ari. Kanske korsar ytterligare ett socker min väg. Den som lever får se.
Annars har jag småsnöat in på klassresefenomenet, igen.
Anneli Jordahl och David Lagercrantz har en hel del att säga om saken.
Äntligen har jag glädje av min balkong.
Jag flyttade hit i augusti och det var inte länge jag fick njuta av den.
Den har mest retat mig och tagit onödig tid då jag ett flertal gånger under vintern fått pressa upp ett fönster för att ta mig ut i meterhög snö och sedan fått ”skotta” med en rund bricka.
Nu stundar dock nya tider och jag sitter faktiskt i skrivande stund i blåst och solsken och försöker undvika att kaffet välter över min nya lilla lappe.
Jag antar att man som kuststadsbo får räkna med sjöfågelskrik i tid och otid, och det är riktigt trevligt så länge det inte är lock- och parningsrop. Hur kan ens en mås bli intresserad av såna läten?
Riktigt pittoreskt är att det har bosatt sig ett fjäderfä på grannfastigheten skorsten. Och den är ensam, åtminstone hittills. Verkar trevligt och varmt, skorstenen är plåtig och svart, men det viner som tusan där uppe. Ska fråga sonen vad vi ska kalla djuret för.
Fågeln heter numera Montgomery.
