Hur svenskar engagerar sig

Återigen ska svenska folket visa sin välvilja och engagemang.
Jag tycker visst att det är beundransvärt och initiativrikt att pizzeria Acapulco ska skänka måndagens totala inkomst till Haiti, men är det inte bedrövligt att folk tycker att de bidragit med ekonomiskt stöd när de får en PIZZA för det? Det är Acapulco som gör insatsen, västerviksborna får en chans att trycka i sig en pizza en måndag.
Med risk för att framstå som självgod och präktig kan jag meddela att jag och Assar kommer att gå dit med pengar för åtminstone två pizzor, men utan att ta med oss något därifrån. Hoppas alla godhjärtade människor åtminstone passar på att dricksa rejält!

Lammet inser

I den besynnerliga, vackra, tänkvärda boken "En alltför högljudd ensamhet" (Hrabal, Bohumil)omnämns möss. Diande möss.
Även om det nu ter sig högst självklart och naturligt att det ligger till så, möss diar sina ungar, så slog sig lammet för skallen i förvåning. Aldrig hade hon tänkt på det. Så äckligt. Och så sött.

Summering

Läsningen godkänd i år igen. Minimum 52 böcker per år. Helst 75. Det blev 73.
I särklass sämst var den hypade Hypnotisören, faktiskt blir jag förbannad när jag tänker på den. Pubertal, slaskig, pinsam och dessutom avslutas den på Die Hard-vis.
Jag hugger till med en topplista ändå.

* Lori Lansens Flickorna (den svepte jag med mig utan att ha en aning om vad det var. Fullständigt fantastisk!)
* Carl Johan Vallgren Kunzelmann och Kunzelmann. Här skrivs inget av en slump, reseachen måste göra författaren spyfärdig till slut, mycket gedigen och påläst sådan. Årets flax var när jag satt på en båt under Visfestivalen och hade tråkigt, tittade ut och där går han, CJ i egen hög person, lammet störtade ut och berättade att sist jag var i ruinen såg jag honom och när framträdandet var över sprang jag ut för jag vill aldrig mer se någon annan på den scenen. Han frågade om jag hade läst K&K och det hade jag förstås!
* Paulo Coehlo Brida ( jag tillhör de få som inte gillade Alkemisten, men Veronica bestämmer sig för att dö fick mig att även ge mig på Brida. Tack och lov.)
*Uppföljaren till Lessings Det femte barnet, Ben ute i världen. Helt plötsligt vänder jag till att ömma för och tycka om Ben. I första boken tycket jag att han var helt i klass med huvudpersonen i Dvärgen, eller Feathers McGraw. Jag känner ungefär likadant för Ben som för Grenouille (Parfymen)
* Philip Roth Envar. Den läste jag efter att ha sett en mycket givande intervju med författaren. Rekommenderas, inte någon Keplersmörja, diametralt motsatt.
* Tawni O´Dell Kära Syster. Samma sorts upptäckt som nr 1, Flickorna.

Året kunde inte ha börjat bättre. Äntligen ger någon Skugge-apan på käften. Hon är den största anledningen till att jag inte kan med feminister.