Kan, kan inte

Jag kan inga knopar, men jag kan göra prima kaffe. Det senare har jag haft stor nytta av, men nu känns det högaktuellt att lära sig att göra fast Haffsårkestern. Idag har vi varit ute ett par timmar, jag kallar mig kapten Escargot, trots namnet kommer jag säkert att känna av söndagen i armarna imorgon. När man inte kan förtöja sin gröna fröjd får man ta till andra metoder, det blev snyggt på bild åtminstone.
Färden började med att jag gick ner till sjön, med ryggsäck och gott humör.
Halvvägs ner i flytetyget insåg jag att jag inte fått med mig flytvästen (tack K)och började köpslå med mig själv.
Kanske kunde man skippa västen en enda gång? Om man höll tyst om det för mamma.
Men då skulle jag säkert fortsätta i samma spår, och tulla mer och mer på säkerhet, vingla och packa ojämt etc. Nja, väst eller inte?
Trehundra meter genom vildsvinsmarker för att hämta den.
Jag hade nästan bestämt mig för att äntra den gröna skönheten och ge mig av västlös när jag insåg att jag inte hade något att paddla med. "I saw the sign" tänkte jag och hämtade paddel x2 och väst och slokhatt. Sen bar det av. Nu lovar jag att alltid vara toppförsedd. Och jag lovar att jag ska tvinga någon att lära mig att göra knopar. Om jag får dricka kaffe samtidigt.

Insomnia

På kvällarna, när jag ligger i min säng och har släckt lampan, kan jag se himlen och skorsstenar, kurande fåglar och byggnadsställningar. Jag brukar placera kudden så att jag precis missar den senare vyn. Nuförtiden låter jag bli att lyssna på radio när jag ska somna. Istället låter jag rimliga, kloka, orimliga, skojiga och sorgesamma tankar fritt flyga runt i mitt huvud.
Igår kom jag att tänka på att jag fortfarande inte lyckats lägga rabarber på Emilio Ingrossos smädesskrift om La Familia, dvs Wahlgrens/ Schollins.
Sen kom jag att tänka på hur det egentligen kan ha gått för spelaren i Divisadero, det framgick nämligen inte. Vad jag uppskattar att författare inte nödvändigtvis måste nysta upp och förklara allt. Men vad hände...?
Nu ska jag ta den lätta vägen och gå till parken och äta budapestbakelse (istället för tårta), och under tiden fundera över vad jag funderade över igår.

Leende guldbrun och Dansen i Vysnij Volocek

Notera att katten Stiga njuter, eller stannar kvar åtminstone.

Så mycket fint jag fick!

Jag bara måste visa er den alldeles ljuvliga "Save the fish" som den förtjusande Cecilia Levy är mamma till. Cecilia är gift med min kusin Mattias, det har hon varit länge, men vi har inte träffats förrän vi strålade samman på bror Ivars vernissage i Sigtuna. Hon är inte bara en förtjusande konstnärinna, hon är en förtjusande uppenbarelse också. Se själva!

http://www.cecilialevy.com/

Så här kommenterade jag bilden när jag hittade den på Facebook, och det var kärlek vid första ögonkastet.
"Mycket fin. Får mig att tänka på när vi hade David Bowie-fest och en fiffig Elisabeth av någon anledning hängde på sig två döda fiskar. Vi bodde lite halvt om halvt kollektivt på den tiden och alla hade katter (Mymlan, Villa Franca, Ronny, Gäddan, Stiga, Musli, Jelly), Elisabeth var mycket populär den kvällen. Särskilt Ronny hängde henne i hasorna. Fiskarna var inlindade som den här. Kanske är det Ronny som fick sin dröm uppfylld till sist. Det är en väldigt behaglig och lycklig bild. Även om katten skulle ta en tugga. E"
Jag fick den! Fick! Tusen tack! Elin

Och Assar hade hittat både två sjöjungfrur (Topsy och Angelique) och en drake, Martin överraskade stort med en ursnygg oljelampa och mor och bror hade asat kring på en riktigt snygg vilstol att ha vid torpet. Damien Rice var jag inte ens bekant med innan englandspresenten dök upp, tack Eva, Tim, Ziggy och Charlie! Tack alla andra, ni gör det svårt att sluta älska att fylla år... 21 april forever! E

På begäran, varsågod Emelie

Blötis

Det glada tidiga åttiotalet. Jag var väl sådär 8-9 år, min bror är två år yngre.
Ensligt bodde vi, närmaste jämnårig bodde några kilometer bort, men en bästis hade jag i alla fall, Eva.
Eftersom jag redan då kunde sätta en påfrestande sida till hände det att Eva valde, eller drevs till, att alliera sig med broder Ivar. Vid ett sådant tillfälle, när undertecknad gjort sig omöjlig, slumpade det så att de allierade hittade, inte bara en fylld vattenkanna, utan även en död åkersork. Osäker på artbestämningen men det var en sån där råttsort som ser ut som en låååång säck mjöl i kroppen, och som har lååång, kal svans.
Vad gör man om man är rädd för en syster / kompis och håller sig undan genom att stanna utomhus på loftaslätten? Jaså, ni kommer inte på det? Jo,man tar med vattenkannan och går upp på den lilla bergknallen vid snickarboden, där man förr i tiden tillverkade traktens likkistor (som det stod på Loftas hemsida, ”tyvärr finns inga exemplar bevarade för eftervärlden”). Råttan vet jag inte var de hittade men de la den i kannan och så småningom vågade de väl söka audiens hos primadonnan. Tiden gick, frid och fröjd, men så, pang så var vi osams igen. Här följer en diffus tid som jag får snabbspola förbi.
Så kom den dagen när mamma Stina ställde en fråga till tre uppradade eniga barn:
” Varför leker ni inte i lekstugan längre?” och fick till svar i korus:

”BLÖTIS!”
Vad hade legat, vem vet hur länge…. i MIN lekstugeugn?
Och hur luktar en vanlig död råtta, som inte legat och dragit som en tepåse (rått-säck), vecka ut och vecka in i en varm vattenkanna?

Inte i närheten av

BLÖÖÖÖÖÖÖTIS´s

Assa-Assar och hans glömske far

"Mamma.....har jag berättat om när pappa blev utelåst?"
Det hade han inte. Kanske krävs det att man känner barnafadern för att historien ska komma till sin rätt, men jag testar.

A och M bor i ett gammalt hus mitt i lilla Västervik, de hyr av tant Signe som är så där 85 år gammal och som fortfarande gör det mesta själv. Skottar snö, trillar omkull, plockar champinjoner etc. På kvällarna, vid åttatiden går Signe ett varv runt fastigheten och låser ytterdörrarna, förmodligen sker det på slaget åtta om jag känner damen i fråga rätt. En kväll, vid halvtiohugget gick M iväg för att handla på matvaror (frukost antar jag). Väl hemma på gården upptäckte han att han varken hade telefonen eller nycklarna med sig. Som tur var hade A både sin och pappas mobil uppe i lägenheten. Som tur var hade inte Hemköp stängt än, M vände på klacken och bad att få låna telefonen för att ringa sin son eftersom behövde hans hjälp då han låst sig ute. Vad jag har hört så bad M A att gå ner och öppna dörren. Vilket den trötte, söte sonen lydigt gjorde. M svänger runt husgaveln, får syn på A snällt väntande på trappan, tar sig om nacken, springer och skriker nej NEJ NEEEEEEJ
Fula ord, de enda man kan publicera här är "Djävla klantarsel!" ven i luften på östra kyrkogatan. Tillbaka till Hemköp, låna telefonen igen, inget nummer till Signe hade han, låna telefonkataloger, ringa Signe, väcka Signe och be Signe slänga ner en extranyckel. Hå hå hå. A har lovat att rita en serie av det här, jag hoppas kunna komplettera berättelsen med bilder inom kort.

Vi som känner M kom genast att tänka på när han använde superlim och fastnade med ena handen i bilen och med tanklocket på den andra.

DIVISADERO, kommentar

Den här boken är obeskrivlig. Liknar nog ingenting jag läst tidigare, men den är inte extrem på något sätt. Antagligen har översättaren, Thomas Preis, gjort en övermänsklig insats.
Jag nöjer mig med att starkt rekommendera den, den och Kunzelmann & Kunzelmann som var min förra stora litterära upplevelse. Vad har då andra tyckt om Annas bok?

"Hänförande och intrikat. Få upplevelser av samtidens skönlitteratur är så sensuella och absorberande som att läsa en roman av Ondaatje. Och det blir en annorlunda, djupare njutning att läsa boken en andra gång för att upptäcka det hemliga broderiet." New York Review of Books
"Den som ger sig tid med den här boken kommer att upptäcka ännu fler bevis på Ondaatjes överlägsenhet som berättare och poet." Washington Post
"Ju mer tid du ger Divisadero, desto mer får du tillbaka. Ondaatje skriver med enorm skärpa. Hans berömmelse är välförtjänt." New York Times

Lika som bär

Bäst att poängtera, jag älskar fröken Gris, men visst är Susan Boyle och hon lite lika?

Fejk

Jag vill bara säga att jag tyvärr tror att Susan Boyle är fejk. Men jag gillar henne och grejen lika mycket för det. Och är hon inte lite lik fröken G, som finns på bild i ett av mina första inlägg....

Se undersökning, troligtvis i vänsterlisten

Mermaid

Idag kom min nya sjöjungfru, köpt på Tradera, en Hello Kitty visserligen, men i glas! Tidigare har jag en HK som penna och en som mobilsmycke (köpta av Astrid på hennes resa till Japan förra våren). Ovan ser ni ett urval, en drinkpinne och en cigaretttändare (den senare även den från Astrid). Jag ska ta och föreviga dem alla och lägga ett mermaid-album på flickr vid tillfälle. Det är ont om sjöjungfrur ska jag säga er, åtminstone om man som jag ratar disneyvarianten och den köpenhamnska.

Jesus Maria jag är en Hemul

Gjorde ett sånt där test man springer på i facebook. Det verkar stämma märkligt nog, jag blev en hemul. Beskrivningen har bara en tveksamhet, och det är det sista påståendet, att jag skulle ha svårt att skaffa nya bekantskaper. Gud bevars, mamma och jag kom fram till att det enda jag skulle kunna göra för att komma ur alla lösa bekantskapers klor skulle vara om jag flyttade till en annan ort, och höll tyst.
Här följer Hemulens egenskaper:

Dödens took the Vilken muminfigur är du mest lik? quiz and the result is Hermulen
"Du är något av en enstöring som gillar att samla på udda saker. Du har förmodligen en minst sagt speciell klädstil. Ingen tycker dock illa om dig utan respekterar dig för den du är även om du ofta har svårt att få nya kontakter."
Jag samlar på osmakliga vykort, sedan över femton år tillbaka (ni vet med gulliga katter i fina miljöer till exempel), sjöjungfrur (minus Ariel och den lille havsfruen), blomsterlönnar (även kallade klockmalva), felstavningar och syftningsfel (främst i menyer, grillad abourgin exempelvis) med mera med mera. Dagens klädsel, stickad mångfärgad väst, "fröken gris-kjol" (lila med rosa blomor), beiga (!)skor, randig vit skjorta, randiga svart/grå strumpor, jeansjacka och sportig rygga.......
Jag hade trott att jag skulle ha blivit en Gafsa faktiskt. Undrar vad Ivar skulle bli? Inte smujken iallafall (Assars uttal av Snusmumriken, Hubbabba var muminpappan och så var det fniff förstås. Det var tider det, när A var två år och talade med finlandssvensk brytning och sa: "Jag hatar kvinnor och hör sen!". På dagis).

Punkt slut stjärnstopp

Den däringa CJ

Hur kan man vara en så komplett och vacker och kul och fiffig överdängare som den här mannen? Tänk för några år sedan fick jag tag i en biljett till Visfestivalen, och CJV skulle uppträda. Jag tror han var den andra artisten som äntrade scenen, i kvällsolen. När han var färdig, och det var flera timmar kvar av festivalkvällen, kastade jag mig ut ur ruinen, sprang hem och efternjöt spelningen. Jag kunde helt enkelt inte se någon annan kliva in på scenen efter honom. Nu har jag läst Kunzelmann & Kunzelmann. Han kommer inte i sämre dager precis, den däringa CJ. Nä ger er i kast med att ta er an karl, hans musik, hans böcker och helst hela hans uppenbarlse. Suck.....

http://www.youtube.com/watch?v=OrjG0o803bc

"7/9 2006 Hejsan!

Jag såg det MAKALÖSA framträdandet i Västervik i somras. Faktiskt blev jag så euforisk att jag rusade ut från ruinen för jag vill aldrig aldrig mer se någon annan beträda scenen. Hå hå ja ja. Detta underbara raljerande dessutom....Nåväl, min lilla fråga handlar om hur en av låtarna presenterades. En favoritlåt som låter som Sten och Stanley på speed. Vilken var det? För övrigt arbetar jag på Västerviks musikbibliotek, eller Vissamlingarna som det än så länge heter. Det blir en hel del bra musik spelad när fröken E sitter vid lånedisken. > Mycket mycket inställsamma hälsningar från Elin"

mailto:info@vallgren.nu
till mig

07 sep
"Hej Elin,och tack för dina inställsamma hälsningar.Låten du undrar över heter "I provinsen" och är titelspåret på CD:n med samma namn.Hoppas du kommer på fler konserter. Vi spelar tex i Växsjö den 25 november, på teatern där (Palladium? eller nåt liknande) Smickrade hälsningarCJ"


Man kan höra mängder av låtar på www.vallgren.nu bland annat I provinsen

Trots visarkivet

Ett, tu, tre Kristi Råtta

Jag skyr viskulturen som pesten efter att ha jobbat inom projektet ruffel och båg som kallades allt möjligt som började på "vis". Visbiblioteket, visarkivet, visstaden, Visans Hus m.m.

Men jag kan inte låta bli att le snällt åt det här klippet,

http://www.youtube.com/watch?v=ArT2KSGl0lQ

Jag vet ju bättre

Jag är som ett trotsigt barn, trots att jag faktiskt aktivt tänker att det inte är någon bra idé att vispa grädde i en liten bunke, med en stavmixer, framför den rena disken, så gör jag det. Den blev bara lite prickig idag.