En dag när A var 5 år hittade jag honom uppflugen i en tall, en bit från huset. Jag frågade honom någonting och han svarade dramaqueensnyftande: " H-h-har du sett på trappan?" Det hade jag inte, jag vände på klacken och tittade efter. Där låg det ett brev, som jag hade sprungit över som den jagade mor jag var på den tiden.
Det mest speciella med det här brevet är att jag inte visste att han kunde skriva, det var första gången han gjorde det. Vi hade förstås läst i timmar varje dag under hela hans liv, och han hade följt med i texten och lärt sig själv. När han ville skriva ett avskedsbrev till sin mamma bestämde han sig för att han kunde skriva. Han frågade sin pappa om hur man gör, M svarade att man så att säga smakar på orden och skriver som det känns att säga dem. Sedan frågade A hur "kära" stavas. M trodde han menade "tjära" därav stavningen på första ordet. Men nog är det ett gripande brev? Som tur var kom han hem tidigare än han tänkt sig.
