Knächock och egotrippar

Denna festivalcirkus.
Att man hade svårt för Peter Harryssons själgoda och självpåtagna stjärnstatus i "Så ska det låta", det får man ju omvärdera efter schlageraseriet.
Att vara programledare går tydligen inte längre ut på att diskret guida publiken genom sändningen, regeln är visst att man ska ta EXTREMT mycket plats själv.
Bjuda på sig själva, tvi tvi tvi, en omskrivning för att få visa sina talanger (självinsikt, vart har den tagit vägen?). Göra parodi på Aqua för att få visa sin topptrim (fita) kropp och framför allt, för att få visa sina knän.
Spela lite gitarr, sjunga, vara allt annat än naturlig, påläst och sympatisk. Skämta om sin egen insats veckan tidigare. Allt för att få ta mer, och mer plats.
Ja, mer programledartid och kortare och färre tävlingsbidrag, det är tidens melodi.
Marie Sernknös har dock startat en trend. Alla utom Brolle och trådtjejen exponerade sina knän som om det inte finns något annat att iaktta under en musiktävling.
Elisabeth Andreasson-Andreassen kompletterade dock flashandet med en synnerligen pekoral text. Ta vilken strof som helst och sätt den på ett New Age-inspirerat vykort. Eller ett från "Gospelhörnan" för den delen.