En lös existens

Förra året, i maj, var jag på väg ut till torpet, naturligtvis i jeans och stickad polo, hatt och ryggsäck med bland annat vattenreserver. Som alltid en extremt rostig oväxlad cykel. Hux flux vinkar en hundägare till mig, det visar sig vara min mattelärare från gymnasiet. Han hade just tänkt på mig, eftersom han var på väg att passera huset jag bodde i under ett antal år.
Jag berättade att jag var på väg ut i nowhere, att där saknas såväl vatten som el och att jag brukar bo där ensam. Livrädd för mördare, mörker, råttor och möss och inte minst vildsvin.
Han såg imponerad ut. Sen sa han något som man kan vända och vrida på.
Nämligen att han hade varit lärare sedan slutet av sextiotalet, han hade haft tusen och åter tusen elever genom åren. Om någon hade frågat honom vem av alla dessa som skulle kunna tänkas bo ute i skogen, vara nöjd med att leva primitivt, övervinna sina rädslor och klafsa omkring i en kohage med läckande gummistövlar, jaa, då skulle han tvärsäkert säga mitt namn.

Vad säger det?
Var jag verkligen så tydlig redan 1987?
Vad säger Bert, som lärde känna mig tio år senare?
Vad säger bror? Som har dragits med en lynnig syster i 37 år?

För att inte tala om, varför minns han mig?

Som man säger i Hjorted, " HALVE GUD, HJALP MA"

Gamla ovanor

(skrev en text och vann en stockholmsresa med boende på Elite Palace Hotell. De hade superfina papperskorgar)

Jag måste alltid låtsas att jag glömt bort avlarmningskoden när jag kliver in på jobbet och är först. För att i grevens tid skaka fram den ur skallen och lyckas slippa välkomna vaktbolaget.

Jag river upp mina nagelband, men det är inte det värsta. Jag låter bli också, och så fort fingrarna är i toppskick är jag tvungen att krafsa fram blod igen.

Jag låter alltid dammsugaren stå framme, utan att någonsin använda den.

Jag gör aldrig färdigt saker. Till exempel tvättar jag, och hänger tvätten och tar in den i lägenheten, men längre än så kommer jag inte. Det är nog därför jag nästan alltid har samma kläder på mig. Kan inte erinra mig att jag ens kollat i garderoben de senaste veckorna.

Jag vägrar ta på mig vinterskor, har mina vår/höst-skor funkat till den 26 februari ska jag banne mig inte behöva ta fram de rejäla doningarna för en liten snöstorm. Aldrig. Så har jag varit förkyld också.

Mot alla odds (och bättre vetande)

För det första tycks det som att jag har färre saker än jag trodde (någon hake måste där finnas, har jag månne synrubbningar, inverterat dubbelseende kanske? Fast det borde ju vara vanlig syn)
för det andra har jag köpt för stora kläder, oavsiktligt. Och det är otippat och ruskigt kul! Förmodligen förenat med ytterligare en eller annan hake.

Gungande söndag

Tidig förmiddag var jag på plats.
Det lilla torpet hade genomgått en ankungeförvandling, inte till svan ännu men väl till sädessärla.
Gräset var plötsligt grönt, med vissa gula och vita inslag av påskliljor, vintergäck och vitsippor. En och annan pärlhyacint reste sig prövande i kaprifolvirrvarret.
Först eldning, det såg ut som det skulle ta sig redan efter en tändsticka. Förra gången tog det över två timmar att etablera en duglig brasa. Det gick nog åt tio stickor dock, men en klar förbättring, troligen inte på grund av någon utvecklad skicklighet från min sida, utan för att årets första uppvärmning är knivigare, utkylt torp och fuktig ved.
Nåväl, några promenader, pass i solstolen, två kryss och två sudokun senare förflyttade jag mig till hammocken där jag låg och tittade i timmar. Jag svär på att jag såg körsbärsträdet förvandlas under den tiden. Äppelträdet och björkarna också. Snart kommer blommorna också. Då hoppas jag att det ser ut så här: