Varför inte bara göra det man är bäst på?

Det gör jag. Så idag fyller jag 40!

Excellent

Nu har vi följt Montgomerys vardag, några längre flygturer per dag har han tagit. Resten av tiden har han stått (ofta på ett ben) eller legat på skorstenen och gapat. Idag såg jag att han hade besök.
Antingen har någons moderskänslor väckts eller så hade han faktiskt date.
Det känns lättare att uthärda tillökning på taket om man ser det som just tillökning och inte som ytterligare gaphalsar.

Med fasa minns jag A´s skolväg när vi bodde på en gata som gick längs med hamnen. Trutungar i horder som inte kunde flyga utan som gick lite hit och dit mitt i vägen, med irriterade föräldrar som försökte guida och beskydda dem från luften.
Men om de håller sig på skorstenen och taknocken kanske vi slipper väja för näbbattacker ovanifrån.

Nu är Tonys och min tid över.
Den slutade med tjugo sekunder tysthet och svärta, sedan rena haddocksvadan från min sida och nu är den romansen över.

Som väl är drömmer jag fortfarande tonyrelaterade drömmar.

Förra veckan var jag fullständigt färdig på jobbet då jag hade svettats hela natten över hur i hela fridens dar jag skulle fylla i hur jag fördelat min arbetsdag i det datasystem vi använder oss av på jobbet...?
Hotelser 0,75 timmar.
Indrivning 4 timmar.
Men hur lång tid tog det att mörda?
Skulle man räkna hela förloppet eller räknades planeringen som något annat?
Och vilken kod hade det i så fall?

Näe, fram för mer rosenrött och familjärt istället för blod och famiglia fortsättningsvis.

Back

Bloggen har försummats.
För att inte tala om läsningen. Men jag tillåter mig att varva ner på båda fronterna. Min tid har gått till en ny kärlek.
Tony är si så där sju år äldre än jag, han är trind och bestämd och trots att han har ett y-namn tror jag att jag slår till och säger att jag älskar honom.
Det oroar mig att vi bara har åtta timmar kvar med varandra. Vad händer sen, kommer jag att hitta någon annan? Innan jag fann Tony hade jag Ari. Kanske korsar ytterligare ett socker min väg. Den som lever får se.

Annars har jag småsnöat in på klassresefenomenet, igen.
Anneli Jordahl och David Lagercrantz har en hel del att säga om saken.

Äntligen har jag glädje av min balkong.
Jag flyttade hit i augusti och det var inte länge jag fick njuta av den.
Den har mest retat mig och tagit onödig tid då jag ett flertal gånger under vintern fått pressa upp ett fönster för att ta mig ut i meterhög snö och sedan fått ”skotta” med en rund bricka.
Nu stundar dock nya tider och jag sitter faktiskt i skrivande stund i blåst och solsken och försöker undvika att kaffet välter över min nya lilla lappe.
Jag antar att man som kuststadsbo får räkna med sjöfågelskrik i tid och otid, och det är riktigt trevligt så länge det inte är lock- och parningsrop. Hur kan ens en mås bli intresserad av såna läten?
Riktigt pittoreskt är att det har bosatt sig ett fjäderfä på grannfastigheten skorsten. Och den är ensam, åtminstone hittills. Verkar trevligt och varmt, skorstenen är plåtig och svart, men det viner som tusan där uppe. Ska fråga sonen vad vi ska kalla djuret för.

Fågeln heter numera Montgomery.