Nu har vi följt Montgomerys vardag, några längre flygturer per dag har han tagit. Resten av tiden har han stått (ofta på ett ben) eller legat på skorstenen och gapat. Idag såg jag att han hade besök.
Antingen har någons moderskänslor väckts eller så hade han faktiskt date.
Det känns lättare att uthärda tillökning på taket om man ser det som just tillökning och inte som ytterligare gaphalsar.
Med fasa minns jag A´s skolväg när vi bodde på en gata som gick längs med hamnen. Trutungar i horder som inte kunde flyga utan som gick lite hit och dit mitt i vägen, med irriterade föräldrar som försökte guida och beskydda dem från luften.
Men om de håller sig på skorstenen och taknocken kanske vi slipper väja för näbbattacker ovanifrån.
Nu är Tonys och min tid över.
Den slutade med tjugo sekunder tysthet och svärta, sedan rena haddocksvadan från min sida och nu är den romansen över.
Som väl är drömmer jag fortfarande tonyrelaterade drömmar.
Förra veckan var jag fullständigt färdig på jobbet då jag hade svettats hela natten över hur i hela fridens dar jag skulle fylla i hur jag fördelat min arbetsdag i det datasystem vi använder oss av på jobbet...?
Hotelser 0,75 timmar.
Indrivning 4 timmar.
Men hur lång tid tog det att mörda?
Skulle man räkna hela förloppet eller räknades planeringen som något annat?
Och vilken kod hade det i så fall?
Näe, fram för mer rosenrött och familjärt istället för blod och famiglia fortsättningsvis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar