Facebook och arbetstid

Det går definitivt åt en hel del arbetstid på facebooks konto, men är det inte någon mer än jag som noterat hur snabbt man får svar, på vilken fråga som helst som man ställer till en säljare på Tradera? Undrar just om man inte använder en hel del tid åt att kränga och bjuda på prylar på nätauktioner också. Eller är alla arbetslösa i det här landet?

Underliga äro herrens vägar

Jag gjorde en bildsökning i Google på Bulten i Bo, och fick väldigt konstiga resultat.
En av bilderna ledde mig till en sida som hette Motbilder, mycket intressant vid första anblicken.
Jag lånar lite text:"
"1980 hoppade en man vid namn Kenneth fallskärm med målet att landa på St. Louis nära 200 meter höga triumfbåge. Han ville imponera på sin fru till hennes födelsedag. Kenneth hade 1600 hopp bakom sig, en ordentlig träning, och klarade landningen gallant. Därefter började problemen: det fanns inget sätt att komma ner. Under honom fanns en utsiktsområde, men inget sätt att ta sig in. Plötsligt tog vinden tag i hans fallskärm och slet ned honom. Frun blev nog inte så imponerad av de fläck han skapade vid landningen.
På samma sätt finns det ingen särskild orsak att vare sig imponeras av eller hedra de soldater som åkt ned till Afghanistan och plötsligt drabbats av insikten av att man inte bara dödar andra i krig, man kan dö själv också. En dödlig insikt. För av alla de pengar som svenska staten lägger på att “hjälpa” afghanistan går endast en tredjedel till humanitärt bistånd. Resten går till militär. Till att utöka konflikten. Till att fortsätta destabilisera området. Till att hålla konflikten vid liv. Till att göra områden för farliga för humanitär hjälp att komma fram."

www.motbilder.se

Duntäcken och afghansvenskar

Hå hå. Eller som A sa när han var ett par, tre år gammal: "Ho ho ja ja säger ugglan"
Mot bättre vetande lyssnade jag på Ring P1 en kort stund idag. Täppas.
Någon försvarade mannen, någon annan arbetsförmedlingen.
Täppas slog fast att om man är i Sverige "skakar man tass". En manlig lyssnare försvarade mannen med att denne inte tog i hand för att "det skulle kännas som att tafsa på någon annans kvinna",. Samt att han hade visat sin vördnad genom att buga, och det borde man förstå, att det var ett annat sätt att visa aktning. Så klart (har ni märkt att det är ett nytt trenduttryck, vilket även "skarpt läge" har kommit att bli). Täppas Träskalle höll fast vid att så här gör man i Sverige med en "det-ska väl-inte-vara-så-svårt-att-lära-sig-attityd". Helt rätt. Precis som alla svenskar, affärsmän som turister använder sig av fransmännens sätt att kindluftkyssa som hälsning.
Nästa tirritationsmoment; ropen skalla, hämta hem alla!
Afghanistanhändelsen i helgen får folk att helt plötsligt komma på att DET ÄR FARLIGT ATT VARA SOLDAT I EN KRIGSZON!
Är det kanske ett år sedan som svenskarna plötsligt fick klart för sig att det gör ont på fåglarna när man tar fjädrarna på dem.
Upprop, listor, tv-show, I´m waiting.

Som mumin säger:
" Jag är ett troll som du och tror att världen det är där jag bor just nu"

Los eremitos en generationes

Min goda vän A och jag hade en triiiiiivsam gymnasietid. Till exempel åkte vi i en grön bil, A´s morfars, ford kanske???? Vi identifierade konstiga dofter, läs A identifierade brända lammeller. Vi spanade efter F17-exemplar och vi hette Petra på heta linjen.
Djurvänner som vi alltid varit, klart vi skulle skaffa några krabater som kunde bli lika goda vänner som vi. Sagt och gjort, två eremitkräftor blev det. Den ena fick heta Fritz efter en underbar Larsonteckning. Min fick det ståtliga namnet Barbro. Nu kom de inte så vidare värst bra överens, det första som hände när vi släppte ner Barbro till Fritte var att han först vägrade komma fram, sen sprintade han och nöp raskt av ett ben på henne. Vi separerade dem. Men då kom katten Lennon på besök och hux flux var Barbro borta. Han hade pillat upp henne ur terrariet, läs glasburken, och flipprade runt henne i lägenheten. Jag vill minnas att A lät sin dåvarande pojkvän kela med Fritte, som nöp sig fast i handflatan på Jocke, och han fick inte spola för varmt, eller för kallt vatten på kräftan, därför satt han så att säga med kräftan i handen ett bra tag.
Minns inte riktigt hur det gick för krabaterna.

Så en dag när jag varit mamma i 6 år önskade sig lilla A ett djur. Vi pratade om eremiter, jag hade trots allt inte lärt mig någon läxa.... Jag beställde ett styck och hämtade den i djuraffären några dagar innan lilla A och jag hade bestämt. Fin överraskning va? På köksbordet, i en plastbytta MED LOCK, fick han hålla sig över natten. På morgonen berättade jag för A att vi hade en ny familjemedlem i köket, A hade redan bestämt namn (va f...n, nu kom jag på att jag hade planer på att döpa A till Fritz, men att min mor förbjöd mig. Till råga på allt så hade jag arbetsnamnet Babs på honom, innan han äntligen kom ut. A alltså), nåväl, namnet var Ernie.
Vi tassar ut i köket. Burken har locket på, vi öppnar, INGEN ERNIE!
Han måste ha wrestlat sig ut under natten, jag utgår från att vi kommer att hitta honom men tji, tji, tji.
Det tar månader innan A hittar honom under sitt skrivbord, längst in i lägenheten, A är helt förstörd, håller tal i skolan om sin förlust samt ringer sin far för att få stöd. M svarar helt krasst: "Han skulle ha hållit sig på köksgolvet, där skulle han aldrig ha svultit ihjäl!"

Mysterium

Jag har ju precis öppnat för att man ska kunna kommentera utan att vara blogspotare, nu har jag fått något att bita i. A???
Kvack?