Istället för skägget i brevlådan

Undrar just om tidningsbudet får vittja många av brevlådorna på sin julmorgontur?
I min hittar han en omsorgsfullt utvald och omsorgsfullt inslagen present.
Som ni antagligen vet går jag under namnet Dödens Lammunge, när jag inte tonar ner och håller mig till det mindre provokativa nicknamet Lilla lammet, och presenten är förstås på lammtema. Nu tror jag inte att just innehållet faller budet på läppen, däremot tror jag att emballage och yta kan glädja honom. Hoppas det. Ytan är ju ändå viktigaste.
Ungefär som med glittercider, någon sa till mig idag att den är snygg men äcklig. Till skillnad från vad då tänkte jag?
Alltid nåt.

Katt-Jesus hälsar, och må min senaste kärlek Krampus visa sig för er go´ vänner
E

Ikväll dricker jag champagne till middag!

Kan ni tänka er....jag fick jobbet!
Som följd av detta har jag betett mig odrägligt hela eftermiddagen, jag har berättat för ALLA, expediter, folk på gatan, mina gamla fina Alpha-elever.

Det verkar som fru Fortuna bestämt sig för ett varv uppåt.
Och det ser jag fram emot!

HURRA FÖR MIG!

Jag tycker som tomten

Trots upplysning skyms sikten för Jimmie

Stackars Jimmie Åkersork, trots ledljus, upplysning och fågelperspektiv ser han ingenting

No way!

Jaha ja. Skapade mig ett behov av ett överkast till min klåparaktigt ihopskruvade dubbelsäng. Tradera bjöd ett antal alternativ, men trots att jag gillade flera av dem kunde jag absolut inte förmå mig att lägga ett bud.
Anledningen?
Samtliga beskrevs som "shabby chic". Aldrig köper jag något som benämns som det. ALDRIN!
I vrede la jag ett bud på ett annat, fullständigt vansinnigt överkast. Å så vann jag.
Nu har jag bäddat min säng med denna textilie. Kvack.



För övrigt kan jag meddela att jag idag blev pålurad en skabby bänk på jobbet. En arbetskamrat tittade uppfordrande på mig och sa ungefär så här:" Jaha Elin, tar inte du den åker den i soporna". Han visste min akilleshäl. Jag försökte och försökte, slingrade mig, bjöd ut den till andra, men pang så tog jag den. Asade hem den, förbi Acapulco (pizzeria)som nu såg en femtionde tur med lammets flyttsaker passera. De måste förundras över min säkra och dyra smak.....
Stolt är jag över att inte låtit mig pådyvlas, av mig själv, en hatthylla. Men i ärlighetens namn måste jag medge att det handlade mest om att jag ids eller vet hur man får upp en sån (till) på väggen.

Tack Christoffer! Du vill inte ha ett klädhängarAS att bryta tårna på?

Åtminstone en bilduppdatering

Förhoppningsvis en oftare uppdaterad blogghöst

Sicken sommar. Lammet gillar inte värme, inte servicejobb och inte att flytta. Eller det sistnämnda gillar jag ju, men den här flytten har pågått sedan i maj, och hade en del ovälkomna och dyra inslag. Men nu är vi på plats, på lördag vankas inflyttingsfest, på tema terror.

Igår var jag i kyrkan. Ja, tänka sig, jag gick frivilligt dit, ingen hade dött, ingen gifte sig. Hur kommer nu det sig? Jo, Tomas Sjödin var där och talade. Han är en mycket klok, rolig, finurlig och engagerad pastor. Jisses, tänker ni. När fan blir gammal.....

Nu är det som så att han inte alls framstår som kristen, inte pådyvlar någon sin tro, inte ens i kyrkan och anledningen till att jag var där är att han har skrivit så fantastiska böcker.

Han talade om vikten att vila. Jag ska försöka utveckla det senare.
Han citerade Euripides; "Om du vill göra en människa lycklig, ge henne då inga rikedomar, men ta några önskningar från henne"
Och han avslutade med följande citat:

"Hur ljuvt att ingenting göra och sedan vila efteråt"

ANKAN! Du kanske skulle tycka att denne Tomas (något av en normtvivlare faktiskt) skulle tillföra dig något. Om inte annat känner nog din vän på Stickan till honom.

BERRA! Lammet ber om ursäkt för total tystnad, vad kul det var att träffas! Säg till när du har vägarna förbi igen, då kan vi kanske äta lunch, I´m a working class hero nu igen


Fridens

E

Bäst att klara av semestrandet

Förra grönanvistelsen


I vissa fall är jag skrämmande effektiv.
Måndag till torsdag sammanstrålar jag med Petra i Ohamn, för att påminna köpingen om vår existens. Det kommer att ta på krafterna. Blixtsnabbt hem för skolavslutning på fredagen, stockholmsbussen på eftermiddagen, vinka till Victoria och gå på Grönan på lördagen, teparty i Tim Burton-anda på söndagen och swosch hem igen.
Det blir toppen!

En lös existens

Förra året, i maj, var jag på väg ut till torpet, naturligtvis i jeans och stickad polo, hatt och ryggsäck med bland annat vattenreserver. Som alltid en extremt rostig oväxlad cykel. Hux flux vinkar en hundägare till mig, det visar sig vara min mattelärare från gymnasiet. Han hade just tänkt på mig, eftersom han var på väg att passera huset jag bodde i under ett antal år.
Jag berättade att jag var på väg ut i nowhere, att där saknas såväl vatten som el och att jag brukar bo där ensam. Livrädd för mördare, mörker, råttor och möss och inte minst vildsvin.
Han såg imponerad ut. Sen sa han något som man kan vända och vrida på.
Nämligen att han hade varit lärare sedan slutet av sextiotalet, han hade haft tusen och åter tusen elever genom åren. Om någon hade frågat honom vem av alla dessa som skulle kunna tänkas bo ute i skogen, vara nöjd med att leva primitivt, övervinna sina rädslor och klafsa omkring i en kohage med läckande gummistövlar, jaa, då skulle han tvärsäkert säga mitt namn.

Vad säger det?
Var jag verkligen så tydlig redan 1987?
Vad säger Bert, som lärde känna mig tio år senare?
Vad säger bror? Som har dragits med en lynnig syster i 37 år?

För att inte tala om, varför minns han mig?

Som man säger i Hjorted, " HALVE GUD, HJALP MA"

Gamla ovanor

(skrev en text och vann en stockholmsresa med boende på Elite Palace Hotell. De hade superfina papperskorgar)

Jag måste alltid låtsas att jag glömt bort avlarmningskoden när jag kliver in på jobbet och är först. För att i grevens tid skaka fram den ur skallen och lyckas slippa välkomna vaktbolaget.

Jag river upp mina nagelband, men det är inte det värsta. Jag låter bli också, och så fort fingrarna är i toppskick är jag tvungen att krafsa fram blod igen.

Jag låter alltid dammsugaren stå framme, utan att någonsin använda den.

Jag gör aldrig färdigt saker. Till exempel tvättar jag, och hänger tvätten och tar in den i lägenheten, men längre än så kommer jag inte. Det är nog därför jag nästan alltid har samma kläder på mig. Kan inte erinra mig att jag ens kollat i garderoben de senaste veckorna.

Jag vägrar ta på mig vinterskor, har mina vår/höst-skor funkat till den 26 februari ska jag banne mig inte behöva ta fram de rejäla doningarna för en liten snöstorm. Aldrig. Så har jag varit förkyld också.

Mot alla odds (och bättre vetande)

För det första tycks det som att jag har färre saker än jag trodde (någon hake måste där finnas, har jag månne synrubbningar, inverterat dubbelseende kanske? Fast det borde ju vara vanlig syn)
för det andra har jag köpt för stora kläder, oavsiktligt. Och det är otippat och ruskigt kul! Förmodligen förenat med ytterligare en eller annan hake.

Gungande söndag

Tidig förmiddag var jag på plats.
Det lilla torpet hade genomgått en ankungeförvandling, inte till svan ännu men väl till sädessärla.
Gräset var plötsligt grönt, med vissa gula och vita inslag av påskliljor, vintergäck och vitsippor. En och annan pärlhyacint reste sig prövande i kaprifolvirrvarret.
Först eldning, det såg ut som det skulle ta sig redan efter en tändsticka. Förra gången tog det över två timmar att etablera en duglig brasa. Det gick nog åt tio stickor dock, men en klar förbättring, troligen inte på grund av någon utvecklad skicklighet från min sida, utan för att årets första uppvärmning är knivigare, utkylt torp och fuktig ved.
Nåväl, några promenader, pass i solstolen, två kryss och två sudokun senare förflyttade jag mig till hammocken där jag låg och tittade i timmar. Jag svär på att jag såg körsbärsträdet förvandlas under den tiden. Äppelträdet och björkarna också. Snart kommer blommorna också. Då hoppas jag att det ser ut så här:

Hittad text från februari 09

http://www.youtube.com/watch?v=cueVxtZvbp8



Jag klippte av hälften av mitt hår idag
ändå skulle jag kunna ersätta någon i Poodles

Fast jag är inte helt olik Ane Brun heller,
frisyrmässigt

jag skulle också kunna tänka mig ett trädhus
fast inte making babies
men huset kan jag ta
om det är färdigt
utan fondtapeter
och gardinfritt

undrar om man tar sig upp på repstege?
Det skulle jag nog klara,
lite vingligt
som tillvaron i största allmänhet
men det vore bra
och så slipper man rabatter
bara slingerväxter
och lianer
och folkfritt

Fast Ane Brun får komma när hon vill

Och Antony

och Vilhelm Moberg
om han orkar och kan

Kanske Micke Dicksson
fast högst en timme
och utan mikrofon

någon gång om året
kanske

För övrigt lotsade jag Bob Hansson idag

Bäste Bert, du är inte bara klok, du är ju faktiskt gammal också, någon lammunge är du då inte... Det känns oerhört betryggade att ha dig i flocken då du förmodligen prickar in profetia på profetia. Naturligtvis ska jag flytta, har fått tag i ett nytt tillhåll, nästan lika låst som här, med en ny dåre till granne, faktiskt med nazisympatier och därtill hustrumisshandlare. Det enda jag behöver förändra är att låsa lägenhetsdörren lite oftare... Fanskapet har köpt en ny bil, en volvo herrgårdsvagn från -80, vilket tydligen är förmånligt skattemässigt. Men färgen.....Tro det eller ej men den är SS-brun. Jag får väl bli en sockersliskig odd molly-tant för att kompensera upp kvarteret. Det blir inte bara dyrt utan även naturvidrigt. Men balansen måste till varje pris upprätthållas. Inte sant? E

Vintern rasat ut

För det första vaknade jag med snö utanför, på min födelsedag, eller snödelsedag. För det andra har det börjat forsa regnvatten runt huset, antagligen har hängrännorna pajat av alla istappar som fick frodas månad efter månad. Nu väntar jag bara på att väggarna ska rämna.
En present fick jag i posten, och vilken present sen, Astrid och Carl de kan de! Tack! E

Fergie´s look a like

Nu har det hänt igen, jag har suttit och tittat på tv och hela tiden funderat över vems ansikte någons nuna är förvillande lik.
I Fergie´s fall, Skavlan 10 april, trodde jag ett helt dygn att hon såg ut som Margreth Thatcher, men igår kom jag på det, Madeleine Albright. Kolla själva.
http://www.eulust.com/files/images/Sarah-Ferguson.jpg

http://jameswoodward.files.wordpress.com/2008/05/albright.jpg


http://wfcf.files.wordpress.com/2009/08/margaret-thatcher.jpg

Earth hour

Publikfrieri när Gry och körslaget gick ut med att man stödde Earth Hour, vad hjälper det när en hoper teveberoende svenskar sitter och kollar på eländet?

Utdragna program

Tänk om man skulle klippa bort allt kramande i tv?
Jag säger bara Laila Bagge (Made in Sweden), Let´s dance, Förkväll, Go´kväll......
Har även slagit av insikten att det kan kramas hejvilt, utan att folk känner varandra. När det dyker upp nya deltagare i exempelvis det fina programmet Paradise Hotel.
Våga vägra kramar!

Evil E

Facebook och arbetstid

Det går definitivt åt en hel del arbetstid på facebooks konto, men är det inte någon mer än jag som noterat hur snabbt man får svar, på vilken fråga som helst som man ställer till en säljare på Tradera? Undrar just om man inte använder en hel del tid åt att kränga och bjuda på prylar på nätauktioner också. Eller är alla arbetslösa i det här landet?

Underliga äro herrens vägar

Jag gjorde en bildsökning i Google på Bulten i Bo, och fick väldigt konstiga resultat.
En av bilderna ledde mig till en sida som hette Motbilder, mycket intressant vid första anblicken.
Jag lånar lite text:"
"1980 hoppade en man vid namn Kenneth fallskärm med målet att landa på St. Louis nära 200 meter höga triumfbåge. Han ville imponera på sin fru till hennes födelsedag. Kenneth hade 1600 hopp bakom sig, en ordentlig träning, och klarade landningen gallant. Därefter började problemen: det fanns inget sätt att komma ner. Under honom fanns en utsiktsområde, men inget sätt att ta sig in. Plötsligt tog vinden tag i hans fallskärm och slet ned honom. Frun blev nog inte så imponerad av de fläck han skapade vid landningen.
På samma sätt finns det ingen särskild orsak att vare sig imponeras av eller hedra de soldater som åkt ned till Afghanistan och plötsligt drabbats av insikten av att man inte bara dödar andra i krig, man kan dö själv också. En dödlig insikt. För av alla de pengar som svenska staten lägger på att “hjälpa” afghanistan går endast en tredjedel till humanitärt bistånd. Resten går till militär. Till att utöka konflikten. Till att fortsätta destabilisera området. Till att hålla konflikten vid liv. Till att göra områden för farliga för humanitär hjälp att komma fram."

www.motbilder.se

Duntäcken och afghansvenskar

Hå hå. Eller som A sa när han var ett par, tre år gammal: "Ho ho ja ja säger ugglan"
Mot bättre vetande lyssnade jag på Ring P1 en kort stund idag. Täppas.
Någon försvarade mannen, någon annan arbetsförmedlingen.
Täppas slog fast att om man är i Sverige "skakar man tass". En manlig lyssnare försvarade mannen med att denne inte tog i hand för att "det skulle kännas som att tafsa på någon annans kvinna",. Samt att han hade visat sin vördnad genom att buga, och det borde man förstå, att det var ett annat sätt att visa aktning. Så klart (har ni märkt att det är ett nytt trenduttryck, vilket även "skarpt läge" har kommit att bli). Täppas Träskalle höll fast vid att så här gör man i Sverige med en "det-ska väl-inte-vara-så-svårt-att-lära-sig-attityd". Helt rätt. Precis som alla svenskar, affärsmän som turister använder sig av fransmännens sätt att kindluftkyssa som hälsning.
Nästa tirritationsmoment; ropen skalla, hämta hem alla!
Afghanistanhändelsen i helgen får folk att helt plötsligt komma på att DET ÄR FARLIGT ATT VARA SOLDAT I EN KRIGSZON!
Är det kanske ett år sedan som svenskarna plötsligt fick klart för sig att det gör ont på fåglarna när man tar fjädrarna på dem.
Upprop, listor, tv-show, I´m waiting.

Som mumin säger:
" Jag är ett troll som du och tror att världen det är där jag bor just nu"

Los eremitos en generationes

Min goda vän A och jag hade en triiiiiivsam gymnasietid. Till exempel åkte vi i en grön bil, A´s morfars, ford kanske???? Vi identifierade konstiga dofter, läs A identifierade brända lammeller. Vi spanade efter F17-exemplar och vi hette Petra på heta linjen.
Djurvänner som vi alltid varit, klart vi skulle skaffa några krabater som kunde bli lika goda vänner som vi. Sagt och gjort, två eremitkräftor blev det. Den ena fick heta Fritz efter en underbar Larsonteckning. Min fick det ståtliga namnet Barbro. Nu kom de inte så vidare värst bra överens, det första som hände när vi släppte ner Barbro till Fritte var att han först vägrade komma fram, sen sprintade han och nöp raskt av ett ben på henne. Vi separerade dem. Men då kom katten Lennon på besök och hux flux var Barbro borta. Han hade pillat upp henne ur terrariet, läs glasburken, och flipprade runt henne i lägenheten. Jag vill minnas att A lät sin dåvarande pojkvän kela med Fritte, som nöp sig fast i handflatan på Jocke, och han fick inte spola för varmt, eller för kallt vatten på kräftan, därför satt han så att säga med kräftan i handen ett bra tag.
Minns inte riktigt hur det gick för krabaterna.

Så en dag när jag varit mamma i 6 år önskade sig lilla A ett djur. Vi pratade om eremiter, jag hade trots allt inte lärt mig någon läxa.... Jag beställde ett styck och hämtade den i djuraffären några dagar innan lilla A och jag hade bestämt. Fin överraskning va? På köksbordet, i en plastbytta MED LOCK, fick han hålla sig över natten. På morgonen berättade jag för A att vi hade en ny familjemedlem i köket, A hade redan bestämt namn (va f...n, nu kom jag på att jag hade planer på att döpa A till Fritz, men att min mor förbjöd mig. Till råga på allt så hade jag arbetsnamnet Babs på honom, innan han äntligen kom ut. A alltså), nåväl, namnet var Ernie.
Vi tassar ut i köket. Burken har locket på, vi öppnar, INGEN ERNIE!
Han måste ha wrestlat sig ut under natten, jag utgår från att vi kommer att hitta honom men tji, tji, tji.
Det tar månader innan A hittar honom under sitt skrivbord, längst in i lägenheten, A är helt förstörd, håller tal i skolan om sin förlust samt ringer sin far för att få stöd. M svarar helt krasst: "Han skulle ha hållit sig på köksgolvet, där skulle han aldrig ha svultit ihjäl!"

Mysterium

Jag har ju precis öppnat för att man ska kunna kommentera utan att vara blogspotare, nu har jag fått något att bita i. A???
Kvack?

Hur svenskar engagerar sig

Återigen ska svenska folket visa sin välvilja och engagemang.
Jag tycker visst att det är beundransvärt och initiativrikt att pizzeria Acapulco ska skänka måndagens totala inkomst till Haiti, men är det inte bedrövligt att folk tycker att de bidragit med ekonomiskt stöd när de får en PIZZA för det? Det är Acapulco som gör insatsen, västerviksborna får en chans att trycka i sig en pizza en måndag.
Med risk för att framstå som självgod och präktig kan jag meddela att jag och Assar kommer att gå dit med pengar för åtminstone två pizzor, men utan att ta med oss något därifrån. Hoppas alla godhjärtade människor åtminstone passar på att dricksa rejält!

Lammet inser

I den besynnerliga, vackra, tänkvärda boken "En alltför högljudd ensamhet" (Hrabal, Bohumil)omnämns möss. Diande möss.
Även om det nu ter sig högst självklart och naturligt att det ligger till så, möss diar sina ungar, så slog sig lammet för skallen i förvåning. Aldrig hade hon tänkt på det. Så äckligt. Och så sött.

Summering

Läsningen godkänd i år igen. Minimum 52 böcker per år. Helst 75. Det blev 73.
I särklass sämst var den hypade Hypnotisören, faktiskt blir jag förbannad när jag tänker på den. Pubertal, slaskig, pinsam och dessutom avslutas den på Die Hard-vis.
Jag hugger till med en topplista ändå.

* Lori Lansens Flickorna (den svepte jag med mig utan att ha en aning om vad det var. Fullständigt fantastisk!)
* Carl Johan Vallgren Kunzelmann och Kunzelmann. Här skrivs inget av en slump, reseachen måste göra författaren spyfärdig till slut, mycket gedigen och påläst sådan. Årets flax var när jag satt på en båt under Visfestivalen och hade tråkigt, tittade ut och där går han, CJ i egen hög person, lammet störtade ut och berättade att sist jag var i ruinen såg jag honom och när framträdandet var över sprang jag ut för jag vill aldrig mer se någon annan på den scenen. Han frågade om jag hade läst K&K och det hade jag förstås!
* Paulo Coehlo Brida ( jag tillhör de få som inte gillade Alkemisten, men Veronica bestämmer sig för att dö fick mig att även ge mig på Brida. Tack och lov.)
*Uppföljaren till Lessings Det femte barnet, Ben ute i världen. Helt plötsligt vänder jag till att ömma för och tycka om Ben. I första boken tycket jag att han var helt i klass med huvudpersonen i Dvärgen, eller Feathers McGraw. Jag känner ungefär likadant för Ben som för Grenouille (Parfymen)
* Philip Roth Envar. Den läste jag efter att ha sett en mycket givande intervju med författaren. Rekommenderas, inte någon Keplersmörja, diametralt motsatt.
* Tawni O´Dell Kära Syster. Samma sorts upptäckt som nr 1, Flickorna.

Året kunde inte ha börjat bättre. Äntligen ger någon Skugge-apan på käften. Hon är den största anledningen till att jag inte kan med feminister.