"Du väljer själv vem du låter dig irriteras av

annars är du ett offer"


Det går fortfarande bra att inte storirriteras på grannarna i tidernas mest lyhörda hus. Jag hör nog nästan allt. Och det är nästan bara bråk och självömkan.
Jag tycker mest att det verkar tragiskt, och onödigt, att förvalta sitt liv så lättvindigt. Varför leva ihop i trettio år om man varje dag måste trycka till sin partner?

Värst är ändå att den ena av dem är elak och korkad, den andra säger ifrån numera vilket leder till att den första skrålar "Jag har inte gjoooooooort nåt, vad fan har jag gjoooooooooort?"
Ni som känner mig sedan tidigare vet ju att jag, på gott och ont, har ett makalöst minne för konversationer. Jag skulle kunna knacka på där nere och återge många av deras samtal, ordagrant.

Men jag gör det inte.

Jag tycker att mitt liv, i min lägenhet, är viktigare än så.
Jag låter dem hållas, men jag önskar att jag slipper bevittna ett slagsmål eller ett fall i trappan.

Det är fruktansvärt löjeväckande med självömkan. Har ni hört självömkan på västerviksmål? När man tänker efter är det svårt att ta denne martyr på allvar, bara p.g.a sättet att tala. Ursäkta, "prate"


Nu korsord och stor glädje över att ha det så trevligt och lugnt själv.
Jag är en väldigt sympatisk människa märker jag.

O hoj!