En lös existens

Förra året, i maj, var jag på väg ut till torpet, naturligtvis i jeans och stickad polo, hatt och ryggsäck med bland annat vattenreserver. Som alltid en extremt rostig oväxlad cykel. Hux flux vinkar en hundägare till mig, det visar sig vara min mattelärare från gymnasiet. Han hade just tänkt på mig, eftersom han var på väg att passera huset jag bodde i under ett antal år.
Jag berättade att jag var på väg ut i nowhere, att där saknas såväl vatten som el och att jag brukar bo där ensam. Livrädd för mördare, mörker, råttor och möss och inte minst vildsvin.
Han såg imponerad ut. Sen sa han något som man kan vända och vrida på.
Nämligen att han hade varit lärare sedan slutet av sextiotalet, han hade haft tusen och åter tusen elever genom åren. Om någon hade frågat honom vem av alla dessa som skulle kunna tänkas bo ute i skogen, vara nöjd med att leva primitivt, övervinna sina rädslor och klafsa omkring i en kohage med läckande gummistövlar, jaa, då skulle han tvärsäkert säga mitt namn.

Vad säger det?
Var jag verkligen så tydlig redan 1987?
Vad säger Bert, som lärde känna mig tio år senare?
Vad säger bror? Som har dragits med en lynnig syster i 37 år?

För att inte tala om, varför minns han mig?

Som man säger i Hjorted, " HALVE GUD, HJALP MA"

Gamla ovanor

(skrev en text och vann en stockholmsresa med boende på Elite Palace Hotell. De hade superfina papperskorgar)

Jag måste alltid låtsas att jag glömt bort avlarmningskoden när jag kliver in på jobbet och är först. För att i grevens tid skaka fram den ur skallen och lyckas slippa välkomna vaktbolaget.

Jag river upp mina nagelband, men det är inte det värsta. Jag låter bli också, och så fort fingrarna är i toppskick är jag tvungen att krafsa fram blod igen.

Jag låter alltid dammsugaren stå framme, utan att någonsin använda den.

Jag gör aldrig färdigt saker. Till exempel tvättar jag, och hänger tvätten och tar in den i lägenheten, men längre än så kommer jag inte. Det är nog därför jag nästan alltid har samma kläder på mig. Kan inte erinra mig att jag ens kollat i garderoben de senaste veckorna.

Jag vägrar ta på mig vinterskor, har mina vår/höst-skor funkat till den 26 februari ska jag banne mig inte behöva ta fram de rejäla doningarna för en liten snöstorm. Aldrig. Så har jag varit förkyld också.

Mot alla odds (och bättre vetande)

För det första tycks det som att jag har färre saker än jag trodde (någon hake måste där finnas, har jag månne synrubbningar, inverterat dubbelseende kanske? Fast det borde ju vara vanlig syn)
för det andra har jag köpt för stora kläder, oavsiktligt. Och det är otippat och ruskigt kul! Förmodligen förenat med ytterligare en eller annan hake.

Gungande söndag

Tidig förmiddag var jag på plats.
Det lilla torpet hade genomgått en ankungeförvandling, inte till svan ännu men väl till sädessärla.
Gräset var plötsligt grönt, med vissa gula och vita inslag av påskliljor, vintergäck och vitsippor. En och annan pärlhyacint reste sig prövande i kaprifolvirrvarret.
Först eldning, det såg ut som det skulle ta sig redan efter en tändsticka. Förra gången tog det över två timmar att etablera en duglig brasa. Det gick nog åt tio stickor dock, men en klar förbättring, troligen inte på grund av någon utvecklad skicklighet från min sida, utan för att årets första uppvärmning är knivigare, utkylt torp och fuktig ved.
Nåväl, några promenader, pass i solstolen, två kryss och två sudokun senare förflyttade jag mig till hammocken där jag låg och tittade i timmar. Jag svär på att jag såg körsbärsträdet förvandlas under den tiden. Äppelträdet och björkarna också. Snart kommer blommorna också. Då hoppas jag att det ser ut så här:

Hittad text från februari 09

http://www.youtube.com/watch?v=cueVxtZvbp8



Jag klippte av hälften av mitt hår idag
ändå skulle jag kunna ersätta någon i Poodles

Fast jag är inte helt olik Ane Brun heller,
frisyrmässigt

jag skulle också kunna tänka mig ett trädhus
fast inte making babies
men huset kan jag ta
om det är färdigt
utan fondtapeter
och gardinfritt

undrar om man tar sig upp på repstege?
Det skulle jag nog klara,
lite vingligt
som tillvaron i största allmänhet
men det vore bra
och så slipper man rabatter
bara slingerväxter
och lianer
och folkfritt

Fast Ane Brun får komma när hon vill

Och Antony

och Vilhelm Moberg
om han orkar och kan

Kanske Micke Dicksson
fast högst en timme
och utan mikrofon

någon gång om året
kanske

För övrigt lotsade jag Bob Hansson idag

Bäste Bert, du är inte bara klok, du är ju faktiskt gammal också, någon lammunge är du då inte... Det känns oerhört betryggade att ha dig i flocken då du förmodligen prickar in profetia på profetia. Naturligtvis ska jag flytta, har fått tag i ett nytt tillhåll, nästan lika låst som här, med en ny dåre till granne, faktiskt med nazisympatier och därtill hustrumisshandlare. Det enda jag behöver förändra är att låsa lägenhetsdörren lite oftare... Fanskapet har köpt en ny bil, en volvo herrgårdsvagn från -80, vilket tydligen är förmånligt skattemässigt. Men färgen.....Tro det eller ej men den är SS-brun. Jag får väl bli en sockersliskig odd molly-tant för att kompensera upp kvarteret. Det blir inte bara dyrt utan även naturvidrigt. Men balansen måste till varje pris upprätthållas. Inte sant? E

Vintern rasat ut

För det första vaknade jag med snö utanför, på min födelsedag, eller snödelsedag. För det andra har det börjat forsa regnvatten runt huset, antagligen har hängrännorna pajat av alla istappar som fick frodas månad efter månad. Nu väntar jag bara på att väggarna ska rämna.
En present fick jag i posten, och vilken present sen, Astrid och Carl de kan de! Tack! E

Fergie´s look a like

Nu har det hänt igen, jag har suttit och tittat på tv och hela tiden funderat över vems ansikte någons nuna är förvillande lik.
I Fergie´s fall, Skavlan 10 april, trodde jag ett helt dygn att hon såg ut som Margreth Thatcher, men igår kom jag på det, Madeleine Albright. Kolla själva.
http://www.eulust.com/files/images/Sarah-Ferguson.jpg

http://jameswoodward.files.wordpress.com/2008/05/albright.jpg


http://wfcf.files.wordpress.com/2009/08/margaret-thatcher.jpg

Earth hour

Publikfrieri när Gry och körslaget gick ut med att man stödde Earth Hour, vad hjälper det när en hoper teveberoende svenskar sitter och kollar på eländet?

Utdragna program

Tänk om man skulle klippa bort allt kramande i tv?
Jag säger bara Laila Bagge (Made in Sweden), Let´s dance, Förkväll, Go´kväll......
Har även slagit av insikten att det kan kramas hejvilt, utan att folk känner varandra. När det dyker upp nya deltagare i exempelvis det fina programmet Paradise Hotel.
Våga vägra kramar!

Evil E

Facebook och arbetstid

Det går definitivt åt en hel del arbetstid på facebooks konto, men är det inte någon mer än jag som noterat hur snabbt man får svar, på vilken fråga som helst som man ställer till en säljare på Tradera? Undrar just om man inte använder en hel del tid åt att kränga och bjuda på prylar på nätauktioner också. Eller är alla arbetslösa i det här landet?

Underliga äro herrens vägar

Jag gjorde en bildsökning i Google på Bulten i Bo, och fick väldigt konstiga resultat.
En av bilderna ledde mig till en sida som hette Motbilder, mycket intressant vid första anblicken.
Jag lånar lite text:"
"1980 hoppade en man vid namn Kenneth fallskärm med målet att landa på St. Louis nära 200 meter höga triumfbåge. Han ville imponera på sin fru till hennes födelsedag. Kenneth hade 1600 hopp bakom sig, en ordentlig träning, och klarade landningen gallant. Därefter började problemen: det fanns inget sätt att komma ner. Under honom fanns en utsiktsområde, men inget sätt att ta sig in. Plötsligt tog vinden tag i hans fallskärm och slet ned honom. Frun blev nog inte så imponerad av de fläck han skapade vid landningen.
På samma sätt finns det ingen särskild orsak att vare sig imponeras av eller hedra de soldater som åkt ned till Afghanistan och plötsligt drabbats av insikten av att man inte bara dödar andra i krig, man kan dö själv också. En dödlig insikt. För av alla de pengar som svenska staten lägger på att “hjälpa” afghanistan går endast en tredjedel till humanitärt bistånd. Resten går till militär. Till att utöka konflikten. Till att fortsätta destabilisera området. Till att hålla konflikten vid liv. Till att göra områden för farliga för humanitär hjälp att komma fram."

www.motbilder.se

Duntäcken och afghansvenskar

Hå hå. Eller som A sa när han var ett par, tre år gammal: "Ho ho ja ja säger ugglan"
Mot bättre vetande lyssnade jag på Ring P1 en kort stund idag. Täppas.
Någon försvarade mannen, någon annan arbetsförmedlingen.
Täppas slog fast att om man är i Sverige "skakar man tass". En manlig lyssnare försvarade mannen med att denne inte tog i hand för att "det skulle kännas som att tafsa på någon annans kvinna",. Samt att han hade visat sin vördnad genom att buga, och det borde man förstå, att det var ett annat sätt att visa aktning. Så klart (har ni märkt att det är ett nytt trenduttryck, vilket även "skarpt läge" har kommit att bli). Täppas Träskalle höll fast vid att så här gör man i Sverige med en "det-ska väl-inte-vara-så-svårt-att-lära-sig-attityd". Helt rätt. Precis som alla svenskar, affärsmän som turister använder sig av fransmännens sätt att kindluftkyssa som hälsning.
Nästa tirritationsmoment; ropen skalla, hämta hem alla!
Afghanistanhändelsen i helgen får folk att helt plötsligt komma på att DET ÄR FARLIGT ATT VARA SOLDAT I EN KRIGSZON!
Är det kanske ett år sedan som svenskarna plötsligt fick klart för sig att det gör ont på fåglarna när man tar fjädrarna på dem.
Upprop, listor, tv-show, I´m waiting.

Som mumin säger:
" Jag är ett troll som du och tror att världen det är där jag bor just nu"

Los eremitos en generationes

Min goda vän A och jag hade en triiiiiivsam gymnasietid. Till exempel åkte vi i en grön bil, A´s morfars, ford kanske???? Vi identifierade konstiga dofter, läs A identifierade brända lammeller. Vi spanade efter F17-exemplar och vi hette Petra på heta linjen.
Djurvänner som vi alltid varit, klart vi skulle skaffa några krabater som kunde bli lika goda vänner som vi. Sagt och gjort, två eremitkräftor blev det. Den ena fick heta Fritz efter en underbar Larsonteckning. Min fick det ståtliga namnet Barbro. Nu kom de inte så vidare värst bra överens, det första som hände när vi släppte ner Barbro till Fritte var att han först vägrade komma fram, sen sprintade han och nöp raskt av ett ben på henne. Vi separerade dem. Men då kom katten Lennon på besök och hux flux var Barbro borta. Han hade pillat upp henne ur terrariet, läs glasburken, och flipprade runt henne i lägenheten. Jag vill minnas att A lät sin dåvarande pojkvän kela med Fritte, som nöp sig fast i handflatan på Jocke, och han fick inte spola för varmt, eller för kallt vatten på kräftan, därför satt han så att säga med kräftan i handen ett bra tag.
Minns inte riktigt hur det gick för krabaterna.

Så en dag när jag varit mamma i 6 år önskade sig lilla A ett djur. Vi pratade om eremiter, jag hade trots allt inte lärt mig någon läxa.... Jag beställde ett styck och hämtade den i djuraffären några dagar innan lilla A och jag hade bestämt. Fin överraskning va? På köksbordet, i en plastbytta MED LOCK, fick han hålla sig över natten. På morgonen berättade jag för A att vi hade en ny familjemedlem i köket, A hade redan bestämt namn (va f...n, nu kom jag på att jag hade planer på att döpa A till Fritz, men att min mor förbjöd mig. Till råga på allt så hade jag arbetsnamnet Babs på honom, innan han äntligen kom ut. A alltså), nåväl, namnet var Ernie.
Vi tassar ut i köket. Burken har locket på, vi öppnar, INGEN ERNIE!
Han måste ha wrestlat sig ut under natten, jag utgår från att vi kommer att hitta honom men tji, tji, tji.
Det tar månader innan A hittar honom under sitt skrivbord, längst in i lägenheten, A är helt förstörd, håller tal i skolan om sin förlust samt ringer sin far för att få stöd. M svarar helt krasst: "Han skulle ha hållit sig på köksgolvet, där skulle han aldrig ha svultit ihjäl!"

Mysterium

Jag har ju precis öppnat för att man ska kunna kommentera utan att vara blogspotare, nu har jag fått något att bita i. A???
Kvack?