På begäran, varsågod Emelie

Blötis

Det glada tidiga åttiotalet. Jag var väl sådär 8-9 år, min bror är två år yngre.
Ensligt bodde vi, närmaste jämnårig bodde några kilometer bort, men en bästis hade jag i alla fall, Eva.
Eftersom jag redan då kunde sätta en påfrestande sida till hände det att Eva valde, eller drevs till, att alliera sig med broder Ivar. Vid ett sådant tillfälle, när undertecknad gjort sig omöjlig, slumpade det så att de allierade hittade, inte bara en fylld vattenkanna, utan även en död åkersork. Osäker på artbestämningen men det var en sån där råttsort som ser ut som en låååång säck mjöl i kroppen, och som har lååång, kal svans.
Vad gör man om man är rädd för en syster / kompis och håller sig undan genom att stanna utomhus på loftaslätten? Jaså, ni kommer inte på det? Jo,man tar med vattenkannan och går upp på den lilla bergknallen vid snickarboden, där man förr i tiden tillverkade traktens likkistor (som det stod på Loftas hemsida, ”tyvärr finns inga exemplar bevarade för eftervärlden”). Råttan vet jag inte var de hittade men de la den i kannan och så småningom vågade de väl söka audiens hos primadonnan. Tiden gick, frid och fröjd, men så, pang så var vi osams igen. Här följer en diffus tid som jag får snabbspola förbi.
Så kom den dagen när mamma Stina ställde en fråga till tre uppradade eniga barn:
” Varför leker ni inte i lekstugan längre?” och fick till svar i korus:

”BLÖTIS!”
Vad hade legat, vem vet hur länge…. i MIN lekstugeugn?
Och hur luktar en vanlig död råtta, som inte legat och dragit som en tepåse (rått-säck), vecka ut och vecka in i en varm vattenkanna?

Inte i närheten av

BLÖÖÖÖÖÖÖTIS´s