Jag är både en andersson och en asplund. Som tur är mest Asplund, men i vissa lägen tar jag tacksamt emot anderssonegenskaperna. Igår var det ett sånt tillfälle.
Jag är ju en rackare på att fixa det för mig, jag brukar fråga alla jag törs om det är något jag vill ha (hyra, köpa, låna). För ett år sedan började jag tjata om att jag ville ha en kanot. Någon gång mitt i sommaren träffade jag rätt, jag chansade när jag mötte ett medelålderspar på hundpromenad i skogen, i närheten av vårat torp. Damen skulle kolla med sin utflyttade son, som tydligen hade köpt en båt till familjen och inte var så intresserad av att paddla längre. Hurra! Han kunde tänka sig att sälja, tyvärr dröjde det ända till september innan affären blev av, så till och med jag insåg att det inte var någon idé att sjösätta kanadensaren, vägen till sjön är nämligen lite snårig och besvärlig.
Under vintern har jag börjat om mitt tjatande, för att få tag på flytvästar. Napp fick jag på Briggen en kväll, då en Pelle som jobbar på DK-data erinrade sig att han nog hade en eller annan barnväst till salu. Affär! Men väst till mig då? Djärvare och djärvare börjar man bli, jag mailade Vituddens KanotVarv, för att få tips eller för att se om de möjligen hade någon liggande. Fick snabbt och skojigt svar från Kåre. Jag kunde komma förbli någon förmiddag så skulle han se vad han hade i gömmorna. Han kunde tänka sig att avyttra en väst för ett paket bryggkaffe. Någon förmiddag.... jag gick dit dagen efter. Förutom kaffet fick han en självlysande Jesusstatyett i plast. Och jag en väst. Kanske kunde det stå på min gravsten, "Hon kunde ordna det för sig".
Nåväl. Igår åkte mamma och jag ut till torpet och jag tänkte känna lite på farkosten, antog att jag borde vänta på någon Martin eller Karin innan jag gav mig på att dra den över stock och sten. Men så, inte helt oväntat, slog den anderssonska sidan till. Så jag asade, knuffade, bromsade och slet (mamma var med och sa att hon styrde). Det gick lättare än jag trodde. Det betyder inte att det var lätt. När vi nådde sjön fick jag kliva i vattnet för att försöka bana väg mellan sjunkna ekor och sprängsten. Jag fick alltså försöka flytta vrak och sten. Undrar hur varmt vattnet var?
Stövlarna blev vattenfyllda bums, och mina tånaglar var så fina och rena två timmar senare(visserligen var fötterna i övrigt som blöta sjögurkor). Slutligen kunde så Haffsårkestern glida ut i vattnet och in i vassen. Jag känner mig som bror Padda i Det susar i säven, nu är det kanadensaren som gäller, det enda viktiga av intressen. Men så lär det väl komma en snygg moped förbi mig någon dag och vips är vattensporten ett minne blott.
Nu ser jag iallafall fram emot tidiga morgnar med korvmackor och te och en bok till sjöss.
O hoj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar